Grattis Bob!

[Micke L]

Grattis på 70-årsdagen. Tänk vilken lång resa vi har haft tillsammans du och jag. Det var våren 1983 vi träffades du och jag. Jag hade just upptäckt Anders F Rönnbloms "Rapport från ett kallt fosterland" som jag hade på kassett. Där fanns en sång som bar undertiteln "Balladen om dom svenska Dylankopiorna". Samma vår så såg jag en konsert på TV med Ulf Lundell. Det var en inspelning från avslutningen på Kär och galen-turnén. Det var när jag såg den konserten som jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr. Och det var när jag såg den konserten och hörde Anders F:s skiva som jag visste att jag hade ramlat ner i "boogiebrunnen" som Lundell kallar den. Då man för alltid är såld i musikens värld. Men du då? Ja, snabbt begav jag mig till biblioteket och lånade Lundells "Längre inåt landet" och "Kär och galen" på kassett, läste alla intervjuer med honom i den fantastiska musiktidningen Schlager. Och där dök du upp igen, Bob. Alla talade om dig. Och hade dom inte haft en kassett med dig på biblioteket? Jovisst, "Infidels" hette den visst. Så jag lånade den. Och blev frälst. Kanske inte på det sättet du blivit några år tidigare när du gjorde "Slow train coming" men jag kan faktiskt förstå känslan som du själv har beskrivit den av att bli frälst.

Året därpå kom du till Sverige för första gången på tre år. Till Göteborg och till Ullevi. Och jag var naturligtvis för ung för att släppas iväg ensam till den stora staden. Så jag fick läsa alla tidningsartiklarna, alla bilagorna om all mystik kring ditt besök. Mest minns jag att det stod att du stannade på ditt rum på Park Avenue Hotel ända fram tills det att du skulle åka till Ullevi och spela. Och att ett fan väntat utanför hotellet sedan du kom och när du väl skulle åka till Ullevi så tog en vakt hans papperslapp och lämnade till dig och du skrev "Best wishes Bob Dylan 9/6 1984 Gothenburg". Och så minns jag att du pratade svenska på konserten. Jag trodde knappt på det när det stod i tidningarna att du hade frågat publiken "Hur maur ni?" men jag har hört det på bootleg sedan dess. Precis innan "I and i" sa du det. Men det lät lite sorgligt när Mats Ronander, som agerat förband, dagen därpå berättade i radion att du hade sett ensam ut. Och på frågan om han hade träffat dig så sa han "nä, men han har inte träffat mig heller".
Första gången jag såg dig i verkligeheten var hösten 1987 på Hovet i Stockholm. Jag var 17 år och hade verkligen sparat för att kunna få se dig. Du hade Tom Petty och Roger McGuinn med dig som förband. Och McGuinn spelade naturligtvis den legendariska Byrds-versionen av "Mr Tambourine man" som uppvärmning innan Tom Petty hade en färgsprakande rock´n roll show. Så kom du. Ljuset släcktes ner. Det blev mörkt och murrigt och du syntes knappt i det tunna strålkastarljuset. Fast intensiteten i "Like a rolling stone", "Maggies farm" och den ensamma gitarrvingliga "Tomorrow´s a long time" gick det inte att ta miste på. Efter 65 minuter gick du lite snöpligt av scenen. Sedan dess så har vi alltid träffats du och jag när du har varit i Sverige. Ibland har du sannerligen inte varit på humör för någon musikalisk samvaro men å andra sidan vem har inte tyckt att det har känts skit att gå till jobbet ibland? Lika många gånger har du bjudit på magiska upplevelser. Som hösten 2003 i Globen när jag stod längst fram, precis mitt emot dig och jag gjorde tummen upp mot dig efter den mest fantastiska "Boots of spanish leather" jag någonsin har hört och jag tror att du faktiskt tittade på mig en tiondels sekund eller så. Eller så var det bara som jag inbillade mig. Eller senast du var här och spelade "One more cup of coffee" och jag inte riktigt trodde att det var sant och både rös och grät på samma gång.

Men framförallt så har du varit en vän som har tagit en på allvar när man har varit glad, ledsen, kär, arg... ja, det har alltid funnits en låt för den sinnesstämmning man har befunnit sig i. Du har kanske inte alltid har haft några svar men du har delat med dig av dina tankar som en vän och sagt att "du är inte ensam". Ja, jag vet att du nog har skrivit dina sånger mest för din egen skull och det är ju kanske just därför vi andra kan känna igen oss så mycket i dom.

Nu fyller du 70 och du är vitalare och fräschare än på länge både på skiva och live. Och det känns skönt. För du behövs, Bob. Glöm inte det. Jag hoppas att du får en fin födelsedag och att den blir precis så som du vill ha den. Tack för att du finns.

Micke
_________________
"Popjournalistik är när folk som inte kan skriva intervjuar folk som inte kan tala för folk som inte kan läsa."

Frank Zappa