Hjältar och skurkar

[Micke L]

Tycker det finns all anledning att detta året 2006 uppmärksamma att det i maj faktkskt är hela tjugo år sedan det fantastiska albumet "Hjältar och skurkar" släpptes. Visserligen fick den rätt bra kritik av media när den släpptes men efter detta verkar den ha gått spårlöst förbi oss F-Heads (och kanske t o m upphovsmannen själv???). Hur som helst så är material från plattan alltför mycket underrepresenterat live. Efter många år så finns den ju nu sedan 2004 också tillgänglig på CD vilket borde uppmärksammas mer.

Vissa 80-tals produktioner har ju en tendens att kännas, åtminstone musikaliskt, hopplöst daterade. Ulf Lundells mästerverk "Den vassa eggen" från 1985 innehåller ju en fantastisk samling låtar varav en rätt rejäl näve av dom gör sig betydligt bättre live numera än när man på skivan hör en Lundell anno 1985 blippa sig igenom dessa Yamaha DX7:or. Den skivan lever utan tvekan fortfarande på texterna. Sedan så finns det några skivor som faktiskt har överlevt rent musikaliskt. John Holms "Verklighetens afton" från 1988 är en av dom. Två andra är "Amnesti åt bisarra gitarrer" och FRAMFÖRALLT "Hjältar och skurkar". Hur aktuella känns inte "Så fint och magnifikt", "Fruktan är en bruten vinge", "Feel so blue and yellow", "Porträtt av en rödögd socialdemokrat" och "Sången om Sveriges väl och ve" rent textmässigt? Det är så att man ryser av bitterljuvt välbehag... och obehag inför Anders skarpsynthet när han sätter luppen över landet Sverige. Kan absolut inte hålla med Christer Herentz när han i sin skivkrönika här på sidan skriver: "Detta är i stort sett inte lyckat med rönnblomska mått mätt. En 'Landing On Wate' för att tala Neil Young-språk. Syntarna och trummaskinerna begränsar och styr. En ljudbild allt annat än tidlös. Där Amnesti-skivan kunde vara färgrikt djup i syntmattorna, var den här plattan mer småputtrig och spinkig. Dessvärre kärvar texterna också. Några påminner om något Magnus Uggla kunde gjort. Lite för breda sparkar mot lite för öppna dörrar. Aningen för billiga fosterlandskommentarer här och där." Men så gillar jag "Landing on water" också .

Det lilla fyrmannabandet "Frank Thomson Orchestra" lyfter med sin sofistikerade råhet fram både texter och musik till oanande höjder. Och så vackert dom sjunger, Malin och Liza. Vad synd att dom är ännu två duktiga tjejer som har lämnat musiken. Men dom behövs säkert där dom verkar nu.
http://www.malwa.nu/index.htm
http://www.svb.se/Debutanter/65807/copy-of-Barnboksforfattare/6273/?view=print
Jag lyfter på hatten för er, tjejer...och för Frank T som så tragiskt lämnade oss alldeles för tidigt. Jag hoppas att du är stolt däruppe i din himmel när du nu ser att dina verk med Anders nu finns samlade i F-boxen.

Micke

[Headmaster]

Micke,
Tack för att du tar upp det här ämnet. Det finns mycket att säga om "Hjältar och Skurkar". Skivan innehåller faktiskt några av mina allra största personliga favoritlåtar, som t.ex. "Rosen i Regnet" och "Fruktan Är En Bruten Vinge". Och "Zick-Zack Genom Livet..." är ju ganska läcker i sin kyliga Steely Dan-influens. Det finns också delvis mycket bra textrader. Och jag tycker nog att jag lyckades rätt hyfsat med alla gitarrinsatser.
Problemet har varit att den hårda 80-talsfärgade produktionen har hämmat låtarna, och ofta förpassat dem långt ner i prioriteringslistor för eventuella repertoarer. Det har varit svårt att se hur man skulle göra dem idag. Men, vi har nu t.ex. ett nytt arr på gång åt "Rosen i Regnet".
En annan sak som är intressant är ju att projektet, som jag skrev i F-BOX-boken, från början gick under arbetsnamnet "Svenska Folkets Alla Hjältar & Skurkar" och innehöll mängder av absurda musikaliska småstycken med hysterisk name-dropping och oanständiga påhopp av mer eller mindra kända och folkkära 'hjältar'... Too much, kanske, så det fick bli en något nedtonad version, som ändå hamnade precis mitt i statsministermordet på våren 86 och fick en annan kuslig klangfärg.

(F)Headmaster
_________________
Roll along... Sail away!

[Arnie]

Intressant det här med H&S-skivan...i ärlighetens namn har det varit min minst pålyssnade F-skiva, delvis på grund av de något "begränsande syntarna och trummaskinerna". Jag tycker som Hibbitt/Christer att Amnesti-skivan känns piggare. Men ändå: vilka textfragment är det som ofta dyker upp när jag ska skriva brev till F-headsvänner och flika in något vackert eller slagkraftigt? Jo minsann från Hjältar & Skurkar-skivan! Den tycks tala till det undermedvetna...
Ser fram emot uppdaterade versioner av vissa H&S-låtar med dagens F-band! "Feel som blue..." och "Bakom fiendelinjen" skulle nog bli rätt häftiga. Och "Sången om Sveriges väl och ve" finns ju redan i en ännu bättre version på CaviarPizza. En mycket vacker sång som oxå skulle göra sig bra på scen idag.
Glad Påsk - kanske med parfymerad kyckling? Eller färska flundror i en korg? Eller helt enkelt päron och filmjölk och ischoklad?
A propos the F-cookbook alltså...
_________________
"Jag sa: Lugn, jag ska först ta en öl och jag vill inte stressa"
Arnie / F209

[Micke L]

Det låter mycket spännande med ett nytt arr på "Rosen i regnet". Den är otroligt vacker så det ser jag fram emot. Tror nog egentligen precis som Arnie att det finns ett flertal låtar som skulle kunna passa dagens F-gäng. "Fruktan är en bruten vinge" skulle du ju kunna göra ensam på samma suveräna sätt som du gjorde "Alla är vi förlorare" i Örebro. I och för sig så skulle jag kanske till en början sakna den vackra stämsången i bakgrunden men en speciell kväll på Blidösund kanske med en kvinnlig gäst så... .

Fick jag önska själv så skulle jag nog vilja höra "Feel so blue and yellow" anno 2006. Jag tror nog att du, Agge, Björn och Peter R skulle göra den utsökt. Det är nåt med den låten... det där riffet liksom nosar på "It´s alright ma (i´m only bleeding)" men ändå inte... mmmm... den är mäktig.

Glad Påsk Headmaster och alla coola F-Heads!!!!

Micke

[Karin]

Har väl inte heller ägnat denna skiva så många lyssningar, men nu när jag är ledig några dagar ska jag passa på...

Så vill jag passa på att önska Glad Påsk Glad Påsk till alla på detta forum!

Kram Karin

[Hibbitt]

Wow debatten går.
Tycker också det är kul att höra plattan då och då men det bottnar mest i att den är minst sönderlyssnad i AFR-produktionen i mina öron - inte på att det är en bra AFR-platta.
Ok - jag slänger på den nu.
Tycker fortfarande att den överlägset starkaste låten både musikaliskt, arrmässigt och lyriskt är Sången Om Sveriges Väl Och Ve. Skitbra låt här och i CP-versionen också.
Älskar Steely Dans 70talsplattor. Har allt med bandet. Doctor Wu, Barrytown, The Royal Scam, Bad Sneakers, Gaucho, Do It Again, Rose Darling... Fantastiska låtar. Är inte jätteförtjust i senare reinkarnationer av bandet.
Landing On Water är inte Neils värsta. Men nära på... Tunna låtidéer i spinkiga kalla syntarr. LOW har liksom blivit ett begrepp i vissa kretsar (dom rätta?) när man refererar till en stor artists lagom lyckade/misslyckade förnyelseförsök. Life som kom efter är nog fånigare i sitt misslyckade försök att vara en Crazyhorsecomeback in the mideighties. Aldrig var de sämre än så.
Fruktan Är En Bruten Vinge är helt ok. Eller riktigt bra tom. Kläckte den akustiska versionen av Långfingret på Våldplattan kanske?
Rosen I Regnet är också ok. Men växte ut till sin egen kusin i form av Joker på nästa platta.
Hjälp jag gillar inte sånginsatserna, inte arren, inte texterna, inte låtarna...
Förutom nämnda undantag. Mitt problem...
Kul med debatt! HOS-plattan är en ganska olyssnad pryl och liveversioner skulle vara intressant.
Men ifall den här skivan vore en av Anders bästa skulle nog aldrig jag intresserat mig för artisten ifråga...
Synd att den inte kom i sin ursprungliga form. Och då med sina experimentella tvillingplattor tätt intill i någon sorts fullt utforskad åttiotalsperiod.
Men vad man än tycker så blev ju plattan språngbrädan in i traditionalistbagen med Bravadoplattorna och Våld.
Reaktionen.
Omvändelsen.
Tvärvändningen.
2 frågor dyker upp:
Vad hade hänt om HOS aldrig gjorts?
Vad hade hänt om HOS blivit en bautasuccé?
2 olika scenarier som förmodligen gjort att de tre rootsplattorna kring -90 inte spelats in/låtit så...
_________________
...dom pekar på allt dom pekar på inget programmerade att konsumera...

[Micke L]

Jag tillhör väl den lilla klick människor som faktiskt gillar "Landing on water". Möjligen kan det för en del vara stundtals ansträngande att själva produktionnen med instrumentsättning o s v är lite daterad men det är väl också lite charmigt att se tillbaka på. När det gäller själva låtarna så skiljer jag väl mig en del från dom flesta genom att tycka att dom är mycket bra. Överlag så tycker jag nog att Mr Young som sämst bara har presterat plattor i 2-3 klassen i en betygsskala till fem. Då är det värre med Dylan....huuuuu . Men detta gäller för mig även H&S som jag tycker:
- dels har mycket bra låtar
- dels har faktiskt en del av arrangemangen överlevt till skillnad från många åttiotalsproduktioner.
Jag vet ju i och för sig inte hur låtarna skrivna, om dom är gjorda med syntar som utgångspunkt eller om dom är skrivna "akustiskt" men jag är övertygad om att nuvarande band skulle kunna spela "Feel so blue", "Så fint och magnifikt", "Väl och ve", "Zick zack", "Fruktan är en bruten vinge" och "Rosen i regnet".

Om man fortsätter med Neil Young-jämförelserna så tycker jag att Anders röst följer med ganska bra vad som händer i musiken och texterna. Sången på "H&S" är ju lite "spetsigare" och "kallare" än på "Bravado"-plattan tre år senare. Jag tror väl personligen att H&S-texterna kräver den sångmässiga behandling som dom har fått. Neil Young låter väl som Neil Young gör mest hela tiden - på gott och ont. Här hemma har jag ofta fått kommentaren från övriga familjemedlemmar att Anders sjunger mcket bättre på skiva än live, t ex när det gäller "Osårbar" på "Bravado" contra "Den mixade zonen". Själv håller jag inte med men det är ju en smaksak och en vanesak, tror jag. Detta gäller även Dylan vars sånginsatser är rätt godkända på "Nashville skyline", "Blood on the tracks" och "Infidels" medans den är sådär på "Love and theft" ocvh nästintill olyssningsbar i Globen anno 2005. Dessa omdömen från min fru, en kvinna som rent allmänt inte gillar Dylan alls.

Vad hade hänt om H&S aldrig gjorts eller om den blivit en jättesuccé? Jaa, det är ju alltid kul att spekulera. Om den hade blvit en succé så tror jag inte att något hade hänt. Det hade blivit som med Neil Young. Anders hade förmodligen kört sin grej och gjort sin "Bravado"-platta ändå och många som hade köpt den hade nog blivit jävligt besvikna. Hade den gjorts men inte släppts så kanske den hade släppts i F-Boxen på det sätt du önskar. Jag tror faktiskt att det var en platta som "måste" göras om du förstår vad jag menar. Antingen som den nu gjordes eller som ett rent outgivet demoprojekt. När det gäller nyfikna artister av typen Anders, Dylan, John Holm och Neil Young så tror jag att synten var något som måste utforskas. Andra artister som Van Morrison och Lundell har inte varit lika intresserade av den biten, även om Lundell gjorde "Den vassa eggen" men i det fallet var det nog mer producenten Lasse Lindbom som drev på den tekniska utvecklinegn. Jag tycker att dom fyra förstnämnda herrarna har lyckats rätt bra med sina "åttiotalsinspirerade" skivor. Även Dylans "Empire burlesque" är klart underskattad. Sedan så finns det ju några kapitala magplask också. Wiehes "De ensligas allé" t ex. En del rätt bra texter men oftast musikalisk katastrof.

Micke

[Hibbitt]

Klart bandet kan spela vilka låtar som helst från skivan - frågan är om de ska det...
Jomenvisst why not?! Alltid kul när liveversionen skiljer sig från studioversionen och så länge bandet inte byts ut mot syntprogrammering + damkör lär liveversioner bli något annat än H&S.
Frågan är vad som händer då?
Två scenarier kan man tänka sig:
1. Man upptäcker bra låtar man aldrig tänkt på då moderskivan är läbbigt producerad/arrad...
2. Man avslöjar låtarna som undermåliga nu när man ffg hör dem i lyssningsbara kläder...
(Två ytterlighetsvarianter som iofs bottnar i att man inte älskar låtarna/ljudbilden speciellt.)
Och sanningen landar förmodligen i mittemellanlandet någonstans mellan "ah kul låtval och vad bra den låter minns inte den här låten alls som så bra" och "ja det var ju ett udda låtval men jag hoppas den inte fastnar för gott i setlistan på bekostnad av Amerika, Komedia, Kysste, Barndom etc"
Teoretiskt tuggande från min sida... Inga låtar ska vara bergfasta på en setlista. Variation är alltid kul. Sedan råkar ju vissa låtar vara roligare än andra att höra.
Tror själva konvolutbilden gnager på vad vi tycker om den här plattan. Jag menar den är ju så SNYGG. Anders i fönsterljus gult softat vilsamt tidlöst behagligt snyggt singersongwritigt... Någon sorts kompromiss... Den kunde sålts som Anders syntverkstad. Den kunde varit brutalmaskinell. Den kunde varit minimalistiskt electronicasjudande. Den kunde varit så mycket just för att den skiljer sig från andra AFR-album. Men den skiljer sig inte SÅ mycket.
Wiehes De Ensligas Allé säljer sig mer för vad den är: Munchångestgubbe i skräckgränd och så fabriksmonoton Desolation Row och oljetankersrostig Percys Song. (Två höjdare faktiskt! Det är liksom så extremt monotonisvärtat att det blir fräckt.)
Neils Trans (och Landing On Water) ser inte ut att vara några sorts Ramlösaharvestar. Och låter inte så heller. (Trans kompromissas genom att mixa tungsyntexperiment med lightsmöryoung. Ganska ok skiva. Vad inkonsekvent man är då...)
Offtopic... Det var ju H&S som skulle debatteras...

Och oavsett H&S - är det inte dags för den där albumomröstningen på sajten snart? Skulle vara skoj bara på kul och se vad det blev. 5-4-3-2-1 poäng på de fem bästa reguljära studioalbumen eller något. (Usch vad svårt...) 1-10 poäng på de 10 bästa kanske... Hm...

Spännande ämne vad vi än tycker, Micke! Debatten går vidare...
_________________
...dom pekar på allt dom pekar på inget programmerade att konsumera...

[Headmaster]

Intressant debatt!!

Man kan ha en mängd olika åsikter om varför vissa låtar gör sig bra/dåligt, på skiva/live, etc.

Men debatten visar ånyo på det kända faktum att en låt har tre (3) liv. Något som vi kompositörer och låtskrivare ofta funderar kring.

Första livet: När låten skrivs, den ursprungliga (äkta?) versionen.
Andra livet: När låten spelas in, dokumenteras, får den 'officiella' versionen. Den som folk kommer att referera till i de allra flesta fall.
Tredje livet: När låten spelas 'live', när den tolkas, fångas 'just nu' i denna stund, med allt vad spontanitet och improvisation betyder... för att det ska bli en 'unik' version. En som du aldrig för höra igen.

I mitt fall skrivs 99,99% av låtarna till gitarr-ackompanjemang. All harmonik och stämmer utgår från gitarrens fysiska möjlighter, vilket ger vissa fördelar. Men med avsaknaden av ett keyboards möjligheter att bygga andra ackordföljder och klangbrytningar.

När en äldre låt (och då menar jag en låt som spelades in för ca.20-30 år sedan) skall framföras 'live' händer det ofta att jag går tillbaka till det första stadiet, till den ursprungliga versionen, då låten skapades med endast gitarr som intstrument. På så sätt eliminerar jag på sätt och vis alla 'fördomsfulla' åsikter om 'trendiga inspelningsmetoder', 'konstiga arrangemang' och tidstypiska ljud... Jag tycker att jag på så sätt, i många fall, får gamla låtar att ändå inte kännas totalt antika... Därifrån tar vi den ut på en ny musikalisk resa, tillsammans med de musiker som finns till hands, och den instrumentering som gäller. Det händer ju också att många kommenterar våra framträdanden med orden "... låtarna låter väldigt up-to-date, som om dom vore gjorda idag". Och det känns ju kul.

Texter och lyrik är ju ett kapitel för sig. Där är man ju ganska låst vid tankar och åsikter som man hade för väldigt länge sedan. I en del fall har man ändrat åsikt, man har mognat, man har förändrats på mer än ett sätt... Därför blir texter mer avsöjande, men icke desto mindre intressanta då de är en dokumentation av hur man tänkte då vid den tiden. Och man stod för det!!! Det är viktigt att komma ihåg. Man spelade in, man godkände, och man stod för det. Oavsett vad man tycker idag, så har man en gång varit nöjd med det. Ganska intressant... Det gäller mig, det gäller Dylan, Young, Wiehe... all of us! Jag tror Dylan har sagt någonstans att det finns ingen anledning att skämmas över något man har gjort... "it's just another page in the book..."

(F)Headmaster
_________________
Roll along... Sail away!

[Hibbitt]

Jo så är det. Just another page in the book och utan den sidan skulle inte boken vara intakt. Vet med mig själv att min skivsamling är lite extra bestående av artister med fet diskografi av pusselbitar i olika färger och material. Joni, Kinks, CSN, Bob, Tull, Neil, Bowie, Ronstadt, Lou, Beatles etc och nordiska longtimers som deLillos, Kalvik, Sven-Bertil, Björk, Sundström, Åkerström, Werup, Rönnblom osv och alla har de bergådalbanat sig fram men med topparna högre än dalarna och oj vad dalarna kan vara intressanta även om det är dalar!
Artister som värker fram ett väl genomplanerat album var femte år är aldrig lika spännande som den där artisten som gav ut fem album istället. Every page of the book...
Och inte något fjuttigt häfte.
Spännande det där resonemanget att en låt har tre liv. Och att det där korta mittenlivet som råder inspelningsdagen blir det eviga livet för allmänheten, skivköparna, radiolyssnarna... Kanske bara en slump hur låten lät just då. (Dylan jobbar ju så. Kör in låtar, kasserar, plockar, ger ut lite hur som helst. Spontanitet och förstafeeling alltid. På gott och ont kan man tycka och jag tycker gott.)
Förstadiet kan vara i åratal och livelivet är ju neverending (för att prata Bob igen). De reinkarneras ju ständigt, de där låtarna som inte läggs åt sidan.
Bara att invänta H&S-låtar live då?
Och Bisarra Gitarrer - inte mycket livespelat där heller. Och några plattor till kanske?
Men Hjältar&Skurkar måste vara klart minst livespelad väl? Ja vad ÄR spelat från den?
_________________
...dom pekar på allt dom pekar på inget programmerade att konsumera...

[Micke L]

Yes, mycket intressant debatt. Härligt.
Det är ju så också att mycket hänger på artistens vilja att ta låtarna vidare och ge dom den livsgnista och kraft som dom kan få av en ny klädnad. Vissa artister är ju bättre på det än andra. Eller så kanske det handlar om mod och vilja, vad vet jag? Jag önskar ofta att t ex Lundell kunde vara lika modig som F och göra överraskande versioner av sina låtar live. Man jämför ju ofta Lundell med Springsteen och han har ju visat under sina senare turnéer att det går alldeles utmärkt att skapa nytt liv i gamla låtar. Dylan är ju naturligtvis en mästare i genren och förnyar ju sig ständigt. Enda nackdelen med såna killar som Dylan och Anders är ju att man blir ruskigt bortskämd och kanske riskerar att bli "besviken" om förväntningarna blir för höga. men det är ju såklart inte artisternas lyxproblem utan våra .

Jag ser som sagt mycket fram emot att få höra lite låtar från H&S live framöver. "Bisarra gitarrer" finns det också en hel del godis att spela ifrån. Inbillar mig t ex att det, trots en väl tilltagen syntmatta på plattan, går att göra något fint av "Eld och vatten" med dagens band.

Micke

[Parfymerad Kyckling]

Det är samma sak för mig som för många andra här: "Hjältar & skurkar" är den minst spelade plattan ur den Rönnblomska fataburen. Och jag håller nog fast vid min ursprungliga uppfattning att "Sången om Sveriges väl och ve" och, framförallt, "Rosen i regnet" är de enda riktigt lyckade låtarna. Den tidsbunda ljudbilden stör för mycket och gör att både melodier och texter i övrigt faller ganska platt.

Det är många av de artister vi lyssnade på kring 1985-86 som råkat ut för det här. Imperiet var vid den här tiden Sveriges populäraste rockgrupp, men personligen har jag idag svårt att lyssna på deras studioplattor med dess synthblipande och egendomliga klanglöshet ("Fred" som de gjorde full rättvisa live är till exempel olidlig i studioversionen). Jämfört med de tycker jag Lundells "Den vassa eggen" klarar sig hyfsat, även om det låter väl mycket Yamaha över en del av låtarna.

Men det var en brytningstid och givetvis var Anders F tvungen att utforska synthvärlden på sitt sätt. Jag tycker "Amnesti"-plattan är mer lyckad i det avseendet (ja, i alla avseenden) än "Hjältar & Skurkar", men det gjorde ju inte den till någon supersuccé ändå. Jag skulle inte vilja vara utan "Hjältar & Skurkar" för mitt i alltihop dyker ju den klockrena "Rosen i regnet" upp och bevisar att det alltid finns en väg även genom den mest oländiga terräng.

Det märkliga är att "F-box"-versionen av "Hjältar & Skurkar" bland bonusspåren innehåller en antydan om att Anders F kanske kunde ha åstadkommit en betydligt intressantare och mer avantgardistisk platta. "Dada älskar Dada älskar mej" antyder det. Men den plattan hade givetvis sålt ännu sämre än "Hjältar & Skurkar".

Fasligt lång det här blev. Allt jag egentligen ville säga var ju att jag gärna vill höra "Rosen i regnet" i en liveversion...
_________________
Yeah, right, exactly...du vet vad jag menar...

[Micke L]

[Headmaster]

[Micke L]