Intressant artikel

[Kålle]

Kanske lite konstigt eller långsökt inlägg här, men jag läste en artikel som bara kändes Rönnblomsk på något sätt, idémässigt. Iallafall intressant. Redan rubriken satte frasen "han, som tror han kan leva utan skam"(Nedladdad gud) i huvudet på mig och sen kände jag kopplingar till Rönnbloms texter i var och varannat stycke. Ja ja nog ordat från mig, läs artikeln istället:
(tagit bort länken, se nedan istället)
_________________
JAG ÄR INTE RIKTIGT SÄKER... DET KAN OCKSÅ VARA FEL...
MEN JAG LEVER, “OH, LA-LA-LA”...

[Kålle]

Jag fick lust att kolla på den där artikeln igen och surfade in här. Då visar sig länken leda helt fel. Kanske nån här har tyckt att jag varit än mer kufiskt knäpp än nödvändigt... Jag letade rätt på artikeln igen och kopierar in den i sin helhet här istället.

/ Kålle


Från SvD 2014-01-25:

Förmågan till skam gör oss mänskliga

Bort med skammen! Vår kultur av respekt och stolthet har bestämt att skam är förkrympande och nedtryckande. Kari Løvaas hittar försonande drag och nödvändiga värden i den föraktade känslan.

Det är bara en liten, knappt urskiljbar tendens, inte värd att kalla en spaning, men det kan ändå vara bra att hålla den i minnet, tror jag. Det senaste året har jag på vitt skilda håll läst personer som har börjat bli oroliga för att människan håller på att förlora sådant som hon aldrig trodde att hon skulle sätta värde på. De har börjat uppvärdera oväntade mänskliga egenskaper. Oväntade därför att de brukar räknas som dåliga egenskaper, och för att det, åtminstone fram till nu, har varit självklart att vi får leva med dem oavsett vad vi tycker om dem.

I sin senaste bok ”To save everything, click here” (2013) kritiserar nätskeptikern Evgeny Morozov något han kallar ”digital solutionism” – föreställningen att vi bör önska oss en uppkopplad, teknokommersiell lösning på alla samhällsproblem och mänskliga svagheter, små likaväl som stora. Är folk för dåliga på att sopsortera? Varsågod, här är Soptunna 2.0, försedd med en liten kamera som visar dina Facebookvänner vad du kastar. Solutionisternas naiva uppfattning om vad som är ”bättre” fyller Morozov med så stark motvilja att han skriver att okunskap, glömska och ögonblick av inautenticitet också hör till ett fullgott människoliv. Det låter som rätt klena argument – eller är Morozov bara före sin tid?

Det börjar se ut som om bioteknologin och datatekniken utvecklas i en riktning som gör att det som tidigare bara har varit fantasier snart befinner sig inom räckhåll. Vi kan få längre liv, mer intelligens – och varför inte göra oss av med dåligt självförtroende, depression och skam när vi ändå håller på? Efter Nicholas Carrs ”The shallows” (2010), en bok om hur informationsstress påverkar hjärnan, börjar ens långtråkiga stunder av ensamt läsande och tänkande framstå som något utrotningshotat, något som det är viktigt att skydda. Och när den norska kritikern Kari Løvaas skriver en essäbok om skam kommer hon snabbt fram till att skam är något vi inte klarar oss utan.

Incitamentet för hennes bok, skriver Løvaas i förordet till ”Och de såg att de var nakna” (Ariel förlag, översättning Lars Andersson), var uppfattningen att ”skam är förkrympande, förminskande, nedtryckande”. Bort med skammen! Men ”under arbetet med den här boken har jag upptäckt att fokus för mitt intresse har flyttats från skammen som något förkrympande till skammen som ett antropologiskt eller etiskt grundvillkor”. Hon framhåller att skam också kan vara ”kontaktskapande och ansvarighetsgörande”. Skam kan vara ett helvete, men en människa som saknar förmåga att känna skam är inte fri utan lobotomerad.

Vad har allt det ovanstående gemensamt? Det handlar om att försvara det mänskliga i en tid när vi riskerar att bli allt mer avhumaniserade. Den som vill försvara det mänskliga måste numera försvara det sämsta i oss – det är den tendens jag tror börjar framträda. Tvivlar man på att det bästa som kan hända människan är att hon utvecklar en bioteknik som förlänger hennes liv i det oändliga blir man tvungen att argumentera för att hon ska dö. Så ser det hörn ut där vi håller på att måla in oss. Det är förstås möjligt att det löser sig genom att vi hamnar i ett så desperat läge – på grund av miljökatastrofer, matbrist och krig – att teknologisk allmakt är det sista människan behöver bekymra sig för i framtiden. Kanske får vi på nytt fullt upp med att bara överleva.

Men till dess skulle jag vilja säga: vilken lättnad att Løvaas i vår tid av stolthet, respekt och andra örfilsord (man örfilar både sig själv och andra med dem) tar sig an ämnet skam. Att hon erkänner att den finns och tar den på allvar.

Løvaas hämtar de flesta av sina skamexempel från de senaste årens norska och svenska skönlitteratur: Hanne Ørstavik, P O Enquist, Dag Solstad med flera. Hon använder sig också av sina egna erfarenheter. Hon är missionärsbarn, delvis uppväxt i Bangladesh, och har en son med Downs syndrom. Försoningen söker hon hos Tranströmer: en försoning som inte kräver att man offrar något av sin känslighet, sina minnen eller sin självkritik.

För mig är det mest spännande spåret i hennes bok vad som händer med skam och skamlöshet i förhållande till vår tids massmedier. Løvaas tar upp Knausgårds ”Min kamp”, Kristian Lundbergs ”Yarden” och den danske multikonstnären Claus Beck-Nielsen (2002–2011 känd som Das Beckwerk). Hon har lätt för att identifiera inneboende, olösta motsättningar i de självutlämnande författarnas arbetssätt, avtäcker skikt efter skikt i deras böcker. Hos Lundberg urskiljer hon ett drag av självutplånande och självmytologisering som får henne att associera till Simone Weil. Hon tror att Lundbergs och Johan Jönsons arbetsskildringar ”mest av allt tillmötesgår ett behov i den svenska litteraturoffentligheten, inte bara av mera verklighet, utan av syndernas förlåtelse”. Den synd som ska förlåtas är att författarna inte tillhör den grupp de sympatiserar med: de allra lägsta. Bakom den sortens skamfyllda samvete finns en statisk, ritualiserad bild av samhället: det finns en enda grupp som ”äger” utsattheten, och den som inte hör dit har inte rätt att känna sig låg.

Løvaas är en inlevelsefull läsare, samtidigt som hon är misstrogen mot vad författarna själva påstår när de pratar om sina verk och sina drivkrafter. Det är en utmärkt kombination, men hon behandlar sina författare lite för varsamt. Jag tror att hon ser eller anar mer än hon tillåter sig att ge uttryck åt, vilket gör hennes iakttagelser onödigt försiktiga.

De litterära och konstnärliga strategier som Løvaas kallar ”självutlämnande, hänsynslöshet, självskadande” tror jag blir begripliga om man ser dem mot bakgrund av det auktoritära samhälle vi nyss har lagt bakom oss. I det gamla, stränga samhället uppfostrades folk att skämmas, men skammen var – underförstått – kopplad till möjligheten att få förlåtelse. Bekänn, erkänn, förödmjuka dig, gör dig liten – och du blir förlåten. Det vill säga: du får tillåtelse att fortsätta leva, åtminstone temporärt, på maktens villkor.

I förhållande till media har det här beteendemönstret gått i baklås. Media kan inte skänka någon förlåtelse. Media exploaterar. När förlåtelsen uteblir är människans första reaktion att ta i från tårna: bekänna ännu mer, bekänna destruktivt, förnedra sig själv, ryggradslöst. Det får inte finnas skymten av ryggrad, för i denna missförstådda situation framstår ryggraden som problemet. Det är den som hindrar förlåtelsen från att komma till dig. Här hittar man antagligen förklaringen till det som kan se ut som skamlöshet: den som har slutat räkna med någon förlåtelse har inte råd att skämmas. Utan hopp om förlåtelse blir skam lika med förintelse.

Det finns en mall för hur man iscensätter sig själv på ett vinnande, självutlämnande sätt inför publik. De som jobbar på att bli kända lär sig av de framgångsrika. I det här konceptet ingår skammen redan från början: ingen uppmärksamhet utan en skugga av skam. Det är skammen som ska ge berömmelsen nerv. Risken för pinsamheter, avslöjanden och misslyckanden gör berömmelsen till en balansakt.

Men det är något med det här upplägget som inte stämmer, för den där stora skammen utlöses aldrig. Om man misslyckas med något eller anklagas för något vägrar man plötsligt att kännas vid någon skam: då befinner man sig i en självförsvarssituation och i det läget är allt tillåtet, alla är skyldiga utom stackars lilla jag. Detta beteende lär sig de små, de som vill in på scenen, snabbt av dem som står i det stora ljuset.

Vad som är skamligt förändras med tiden. Skammen flyttar sig, liksom strategierna för att hantera det ohanterbara, att man inte har rätt att finnas. Jag hade gärna sett att Løvaas undersökt vart det skamliga är på väg att flytta härnäst.

I Løvaas litterära exempel väcks skammen av ett slags sociala missförstånd. Min bild av en situation är annorlunda än omgivningens – och det är alltid omgivningen som har rätt. Jag känner mig glad, men enligt omgivningen är jag inte glad utan pinsam, och då blir jag en idiot även i mina egna ögon.

Man lär sig skämmas av andra, men skammen blir snart en självständig, inre auktoritet, vars dömande blick är oberoende av omvärlden. Det går utmärkt väl att skämmas i ensamhet. För mycket skam är förlamande, men utan skammen, utan förmågan att upptäcka sig själv utifrån, med en blick som inte är inställd på att bekräfta vad man vill tro om sig själv, går det inte att bli en vuxen, ansvarsfull människa, menar Løvaas.

Hon citerar Primo Levi om de ryska soldaterna som skämdes för vad de såg när de befriade koncentrationslägren: ”den skam som tyskarna aldrig kände, skammen som den rättfärdige känner när han konfronteras med en förbrytelse utförd av en annan, och han fylls av ånger bara för att den finns, för att den har blivit oåterkalleligt införd i världen”. Skam och inlevelse sitter så nära varandra att man inte kan skära bort skammen utan att dödligt såra inlevelsen (fast det lär inte hindra någon ”människoförbättrare” från att försöka).

Skam är en demon som är omöjlig att hålla fast, men genom att förfölja den kan man få den att backa några steg och förhoppningsvis avslöja något om sig själv. Ämnet kunde ha inspirerat Løvaas att borra inåt, lika besatt som skammen själv borrar, att hålla fast vid ett spår och följa det tills hon kan berätta något nytt om skammens väsen, men ”Och de såg att de var nakna” är en bok som hellre associerar i sidled, ofta till en eller annan filosofisk auktoritet. Man kan i princip spela namnbingo under läsningen, för alla de välkända, för tillfället rätta namnen är med: Agamben, Celan, Lévinas, Foucault … De stycken där Løvaas citerar dem leder inte till några upptäckter eller insikter. Hos dem hittar hon mest abstraktioner som sällan tillför något utöver det hon tänker själv. Det ser ut som om Agamben och de andra inte har valts utifrån ett förutsättningslöst letande efter de bästa texterna om skam, utan för att de var kända och låg närmast till hands. Jag skäms över att vara så sträng, men den del av mig som är van att skämmas tycker samtidigt att en bok om skam borde brännas lite mer.

Håkan Lindgren
Frilansskribent

http://www.svd.se/kultur/understrecket/formagan-till-skam-gor-oss-manskliga_8928692.svd
_________________
JAG ÄR INTE RIKTIGT SÄKER... DET KAN OCKSÅ VARA FEL...
MEN JAG LEVER, “OH, LA-LA-LA”...