Headmaster
Joined: 26 Aug 2005
Posts: 1540
Location: Stockholm
|
 Posted: Sun Dec 04, 2011 8:46 pm Post subject: RECENSION av RAMLÖSA KVARN CD |
|
|
Anders F Rönnblom
Ramlösa Kvarn (återutgivning)
Sony Music/Promising Records
2012 är det 40 år sedan Anders F Rönnblom släppte sin andra LP Ramlösa Kvarn, ett år efter debuten med Din Barndom Skall Aldrig Dö. Jubileet firas med en efterlängtad nyutgåva på cd, med omslag i faksimil. 1972, om vi börjar i den änden, var Sverige inte ett annat land – men det var i alla fall väldigt annorlunda. Det var ett besynnerligt år, 1972, då Sverige tycks befinna sig mitt i stormens öga; vi hade just kommit ur vissa omvälvande skeenden, stod på tröskeln till några och befann oss mitt uppe i ytterligare andra. Så hade den så kallade Almstriden rasat året innan, och året därpå, 1973, har pekats ut som det sista ”rekordåret”, och detta var också året då gamle kungen (född 1882) dog, IB-affären avslöjades och oljekrisen drabbade västvärlden, inklusive oss. Året däremellan, 1972, det vill säga året för Ramlösa Kvarn, låg musikaliskt nånstans på gränsen mellan 1960-talets musikexplosion och proggen (och, för all del, mellan Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell), den kollektiva solidariteten höll som bäst på att lagstadgas, vår miljömedvetenhet växte snabbt – och 1972 innebar för en stor generation, inte minst för Rönnblom själv, att befinna sig någonstans mellan att vara ung och att vara vuxen. Allt detta hörs på Ramlösa Kvarn. Allt detta ÄR Ramlösa Kvarn. Rönnblom har en unik förmåga att med känsla för detaljer som ingen annan uppfattat, fånga skeenden och förhållanden – och att dessutom förmedla det vidare till oss andra med små, subtila medel. Jag tillskriver inte Rönnblom några övernaturliga krafter, det är bara det att han är en sällsynt god iakttagare och en fantastisk berättare. När man hör Rönnbloms skivor får man aldrig en känsla av att han tolkar samtiden – han är mitt i den.
Musikaliskt har Rönnblom hittat en tidlös ton på Ramlösa Kvarn. Det låter inte som någonting annat man har hört, vare sig förr eller senare, och det går inte heller riktigt att tidsbestämma skivan; Ramlösa Kvarn är lika svår att placera på en tidsaxel som exempelvis en dikt av Tomas Tranströmmer. Den bara finns. Här. Nu. För alltid. Influenserna märks givetvis, i form av The Beatles, Grateful Dead, Buffalo Springfield och alla de andra som vi vet att Rönnblom har inspirerats av – men det är ändå Rönnbloms värld som vi befinner oss i, fullt ut.
Melodierna är lekfulla och medryckande, men i botten finns alltid ett allvar och en vilja att säga någonting. Skivan består av 13 låtar, som snarast utgör små scener i en större berättelse; scener som delvis hänger ihop, överlappar varandra och därmed ger en tredimensionell upplevelse. Redan här har Rönnblom börjat bygga på sitt eget universum med platser och ting och ett persongalleri som består av vanliga människor och udda existenser – precis som i verkliga livet. Det Rönnblomska symbolspråket känner vi också igen; det är täta och träffsäkra bilder, inte sällan en smula naivistiska, som på ett skenbart enkelt sätt beskriver vad han har sett; han liksom lurar in oss i de känslor han vill komma åt att beskriva och han minerar det hela med en gnutta svenskt vemod. Det finns också några lysande naturbilder, som bara ytterligare förstärker Ramlösa Kvarn som en klassisk skildring av det samtida Sverige.
Av låtarna är det kanske titelspåret som blivit mest känt, tillsammans med ”Inga Gränser” , ”Stygg Stygg Whisky” och ”Ta Väl Hand Om Louis”. De olika scenerna på Ramlösa Kvarn handlar om tidsepoken (som i ”Gör Vad Ni Vill”), om livets villkor (t ex ”Det Ska Inte Bli Något Mera Trams I Din Trädgård”), vardagen (”Fem År På Torken”) och en vemodig nostalgi över en svunnen barndom och en land som håller på att förändras inför hans ögon (”Ramlösa Kvarn”, ”Ta Väl Hand Om Louis”, ”Då Flyr Vi Tillsammans”). Det finns också några mycket fina kärlekssånger, som ”Camillas Sång”, ”Jag Behöver Ditt Stöd” – och kan den unga, stora, gränslösa åtrån beskrivas bättre än i ”Jag Ser En Eld Som Brinner”:
Ta av dig din dagdräkt, ta min hand
och jag lovar dig att rodna om jag kan.
Blås mig i nacken, knyt upp mina band,
har vi gåshud på kroppen kan vi kanske hjälpa varann.
På Ramlösa Kvarn, som spelades in under sommaren 1972, backas Rönnblom upp av ett gäng fina musiker, som Anders Henkan Henriksson, Janne Schaffer och Basse Wickman. Samtliga medverkande är lyhörda mot låtarna – kanske inte så mycket för att de anstränger sig för att spela så bra de någonsin kan, som att de faktiskt blir en del av dem. Genom åren har man förresten försökt placera Ramlösa Kvarn geografiskt på kartan, men då tror jag att man har missat poängen och inte ser skogen för alla träd – Ramlösa Kvarn kan man inte söka, bara finna. Det ligger precis där du minst anade och just där du redan har letat.
1970-talets Sverige börjar bli en väl utforskad tidsepok och om man vill veta vad som hände finns det en uppsjö av litteratur och filmer att fördjupa sig i. Vill man däremot ta en tur med tidsmaskinen och i stället få veta hur det verkligen kändes att befinna sig där, exempelvis i 1972, lyssnar man lämpligen på Ramlösa Kvarn. Autenciteten förstärks av att det verkligen är en återutgåva; vi får skivan precis som den var, utan extraspår eller alternativa tagningar. Sådant kan man ibland sakna. Men inte här. Jag är övertygad om att Ramlösa Kvarn i framtiden kommer att användas som en koncentrerad illustration av tidigt 1970-tal i Sverige – men det tar nog några decennier innan vi har arbetat upp den rätta distansen. Avslutningsvis: jag nämnde tidigare att jag inte tillskrev Rönnblom några övernaturliga förmågor, men visst klingar ändå inledningsstrofen på skivans första låt lite spöklikt:
Nu ska vi ta er med på en resa
tillbaka i tiden, i det förgångna.
Visa er somligt som kan vara roligt,
som kan vara sorgligt.
Per Wiker
per@obladoo.se
_________________
Roll along... Sail away! |
|
