En fråga jag grunnat på en längre tid...

[bosjo]

Eftersom det verkar inne att ställa knepiga frågor för tillfället tänkte jag passa på att ta upp en intressant frågeställning, som det hette på 80-talet, till diskussion. Förmodligen finns det fler än ett svar på den -- eller kanske inget alls?

För någon månad sedan köpte jag en liveskiva med Jackie Leven, "For Peace Comes Dropping Slow". På denna finns en underbar version av "Marble City Bar", som han inleder med en berättelse om hur hans liv förändrades av en pappa som lekte med sina ungar när han (dvs Leven) var ute på en promenad i Kilkenny. Berättelsen inleder han med att säga att han en gång spelade i ett band som hette "Doll by Doll", och han fortsätter "we were a bunch of bastards, but we made some great albums".

Det påståendet, denna negativa koppling mellan musik och upphovsman känns främmande för mig -- endera är musiken inte "great" eller så är bastarderna inte så kolsvarta, utan det finns något positivt någonstans. För mig är det nästan en definition -- för att musik ska fungera för mig måste det finnas något att identifiera sig med ("Jag önskar jag hade skrivit/spelat den där låten"), och jag har ingen lust att bli bortblandad med Ultima Thulo, eller andra band som lämnar en fadd smak i munnen...

Synpunkter? Förslag på "great" musik av "bastards"?

PS. Jag köpte en CD av Doll by Doll också, och jag vet inte om jag tycker att den var så "great"... /DS
_________________
F-Index -- Anders F Rönnbloms texter indexerade!

[Kidnero]

Jo, Doll By Doll gjorde stor musik!

Ja, speciellt deras 3:e självbetitlade album. Lyssna på Main Travelled Roads och bli extatisk, ja i alla fall blir jag det. En av 80-talets största låtar, som fortfarande får mig att bara sitta där och njuta.
_________________
Fiffig för en spänn, klyftig för en hundring...