KOMIKERN och FRÄLSAREN (17 okt. 2005)

[Headmaster]

“Här kommer komikern, han är ju rent otrolig
Men är han full av humor, eller är han bara rolig”

När skrattade Dylan sist? I går kväll kanske...
Efter en show som hade en hel del komik, fastän få kanske märkte det.

“Här kommer frälsaren med sina öppna sår
Ingen vet riktigt hur frälsaren mår”

Han bjöd på både 'gammalt och nytt', som det brukar heta i programtablåerna. Men för många i det fullsatta Globen kändes nog det mesta som väldigt nytt. Och inte var det många som skrattade åt det roliga cowboy-bandet, som hade fina kostymer, och som spelade fyrkantig rock framför en vackert ljussatt fonddekor.

Det blev en kväll att minnas. Verkligen.

(F)Headmaster
_________________
Roll along... Sail away!

[Hibbitt]

Pianobob... I tre år han har varit pianist nu. Gitarr tack! I väntan på det får vi dras med halvlyckade spelningar. Att höra och se Bob knixa runt på scenen med olika gitarrer är en så stor del av en Bobkonsert. Oavsett om det är bländande akustisk attack eller solohjälte på elgitarr. Piano är ett så låst instrument, inte minst visuellt. Gitarr tack.
Ja det var högt och lågt i globen. To Be Alone With You, Watchtower, Under the Red Sky, The Man In Me mfl lät riktigt bra. Tweedle Dee och Honest With Me är två skitlåtar som aldrig kan bli roliga.
Samma sak med bandet. Dagens upplaga innehåller en stabil rytmsektion, fiol/steel (klart lyckat!), men också två gitarrister som känns påklistrade och ointressant fega. GE Smith, John Jackson, Larry Campbell, Charlie Sexton - tidigare gitarrister - var alla mer bandledare som tog för sig OCH triggade Bob till instrumentala äventyr.
90-talet bjöd på Dylans bästa turnéband i olika formationer. Och genererade det bästa ur vår Bob.
Men det var inte dåligt igår. Bara frustrerande att han med så enkla medel skulle kunna göra det bättre...
DN, SvD, Expressen har alla mer eller mindre positiva recensioner. Mer eller mindre välskrivna och nyanserade. Aftonbladet drämmer till med en plakatjournalistik som kanske säger mer om kvällstidningschocker än Dylanspelningar.
You are right from your side and I am right from mine eller vad var det någon sa?

[Karin]

Jag har sett Bob D. på Roskilde för några år sedan, men det var ingen höjdare faktiskt... synd, men det är kul att ha sett honom, han är ju verkligen en levande legend - tycker han gör sig bättre på skiva än live...

En kul grej var ju oxå att jag hade fått för mig att spelningen i Måndags var i Gbg, så jag bad dottern att: snälla kan vi inte åka ner och bara ta en bärs -det kan väl va kul... men som tur var så tänkte jag att det är nog bäst att kolla upp var i Gbg Blekingegatan och rest Pelikan ligger!!!

Vi kollade på internet och vi ringde Eniro, - vi hittade inget och dom hittade inget och dom frågade -är du säker på att det ska ligga i Gbg?
Jag stod på mig och hon på Eniro blev mer och mer förvirrad!!
Sen gick jag in på forumet och kollade lite mer noggrant - då såg jag att det var Sthlm o Globen som gällde
Evig tur att jag tänkte till och skulle kolla var det låg, annars hade vi väl snurrat runt i Gbg fortfarande, ofattbart eller hur??? Men vi fick oss ett gott skratt i alla fall... så det kan bli...

Kram Karin

[Roffe the snake]

Såg ju mannen i fråga förra gången på globen då med gitarr på magen.
Klinka han Fender piano hela showen? mvh/Roffe the snake :shock:

[Headmaster]

yep... electric piano all the way...
with a little harmonica on the side

(F)Headmaster
_________________
Roll along... Sail away!

[Hibbitt]

En liten korr utan att verka tjôtig: Bob var pianist förra ggn i globen (2003) också. Gången dessförinnan (april 2002) körde han gitarr. Det var väl höstterminen 2002 som pianot monterades upp på scenen... Bara att hoppas på 2006. Eller 2007. Eller...
Han kanske är basist nästa gång.
Debatten går vidare i DN idag 20/10 där recensenten redovisar läsarmail av alla de sorter "skitdålig konsert" respektive "bästa jag har varit på".
Och själv vet jag bara att jag redan nu är löjligt sugen på att se Bob live igen. Vad som än händer är det ju alltid ett äventyr, alltid en oväntad låtlista, alltid ett gäng nya arr eller fraseringssätt. "It's live and live only" som Mott the Hoople parafraserade på konvolutet till sin liveplatta en gång i tiden.

[Headmaster]

Fick just mail från Anders Hiredal, som även var på Dylans Göteborgskonsert... Han säger att det var en alldeles strålande konsert med ”...långa njutbart hängivna munspelssolon, ojämförligt mycket bättre ljud och en liten justering av låtlistan så att följande låtar som inte hördes i Stockholm framfördes”

Maggie's Farm
Tell Me That It Isn't True
I'll Be Your Baby Tonight
Lay, Lady, Lay
Just Like A Woman
Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)
Cry A While
Make You Feel My Love
Love Sick
I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
Desolation Row
Don't Think Twice, It's All Right

Intressant!!

(F)Headmaster
_________________
Roll along... Sail away!

[Hibbitt]

Hörde med brorsan och andra västkustingar att det varit fantastiskt. Stående stampande ovationer efter varje låt och tokstämning. Glimrade press i GP, GT och TTELA.
Premiärer (Stockholm) är ju alltid lite trevande.
Snäppet bättre setlista i Gbg också.
Men undrar om inte det där med publikresponsen betyder mest. Dylan och bandet känner av det där mycket väl. Den sk landsorten (ja hela Sverige alltså minus några kvarter här uppe i östra Svealand...) brukar alltid ha entusiastisk publik - kallast i fosterlandet är tyvärr oftast en huvudstadspublik. Vilket inte hindrar att Bob var skitbra tex 1996 och 1998. I Stockholm. Och igår i Hannover körde han Visions of Johanna och You Ain't Going Nowhere.

[Micke L]

Överlag så kan man väl säga att Skandinavien-konserterna bjöd på en mycket varierad dos Dylan även om det var Stockholm som fick den "speciella" låtlistan. Därmed inte sagt den bästa men sedan den andra konserten i Oslo har setlistan funnit sin "form" med "Maggie´s farm" som öppning + ytterligare ett par låtar som verkkar ligga som fasta inslag i setlistan. Hur som helst så hann His Bobness avverka 46 låtar på fem skandinaviengig:

STOCKHOLM
1. To be alone you
2. If you see her, say hello
3. Tweedle Dee & Tweedle Dum
4. Under the red sky
5. It´s alright ma (i´m only bleeding)
6. To Ramona
7. Cat´s in the well
8. The man in me
9. Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
10. Highway 61 revisited
11. Bye and bye
12. Honest with me
13. Every grain of sand
14. Summer days
15. Like a rolling stone
16. All along the watchtower

OSLO
17. Maggie´s farm
18. Tell me that it isn´t true
19. I’ll be your baby tonight
20. Lay lady lay
21. Most likely you go your way (and I'll go mine)
22. Blind Willie McTell
23. Watching the river flow
24. Ballad of a thin man
25. Floater (too much to ask)
26. Positively 4th street
27. Masters of war
28. Don´t think twice, it´s alright

KARLSTAD
29. Tonight i´ll be staying here with you
30. Down along the cove
31. Girl of the north country
32. Trying to get to heaven
33. Cold irons bound
34. If dogs run free
35. Down in the flood
36. Mr Tambourine man

GÖTEBORG
37. Just like a woman
38. Make you feel my love
39. Cry a while
40. Love sick
41. I don't believe you (she acts like we never have met)
42. Desolation row

AALBORG
43. The times they are a-changin'
44. High water (For Charley Patton)
45. Ballad of Hollis Brown
46. Boots of spanish leather

Imponerande må man säga. Ännu mer imponerad blir man om man roar sig med att räkna igenom dom spelade låtarna under årets 82 tidigare konserter och finner dom vara 104 till antalet. Det visar ju vilken enormt aktuell och kreativt nyskapande liveartist Dylan är.

Ja, det var lite värdelöst vetande för alla Dylan-nördar

Micke

[Hibbitt]

Tjusigt uppställt.
Imponerande listor ja.
Och Dylannörderi tål vi i ganska grova doser, vi statistikbitare, vi listnördar, vi Bob Cats, F-heads, Dead Heads, Joniphiles, vi whatever...
Men man blir så bortskämd med Bob. 100 olika låtar i cirkulation och så smågnälls det lite på att han inte kör de där andra 2-300 låtarna...

[Micke L]

Hmmm... coolt det där med Dylans munspel. Vore nåt att få spela på . Det närmaste jag har kommit en dylik pryl är ett munspel av Ulf Lundell som landade på en av mina fingertoppar när han kastade ut det under en konsert. Tror faktiskt t o m att han siktade på mig där jag stod längst fram. Däremot så har jag ett plektrum som UL har spelat med och det brukar jag lira med ibland. Känns lite coolt.

Apropå Dylans munspel så får jag en flashback till konserten i Globen i oktober 2003 där jag också hade förmånen att få stå längst fram (hade biljett på rad 2 men sen blev det ju rusning ). Det var rätt obetalbart att kunna se Dylans minspel både under och mellan låtarna. Vid ett tillfälle, på "Every grain of sand" tror jag, skickade han bara, efter musnpelsolot, iväg munspelet så att det slog i scengolvet med en smäll och någon stackars medlem av crewet fick springa och plocka upp det allt medan Dylan fortsatte att blänga ilsket och hamra på sitt elpiano.

Micke